Det är nog en rätt fri genre. Fantasy kan ju vara nästan vad som helst, där magi eller övernaturliga fenomen spelar en stor roll.

Kunde inte låta bli att kolla vad wikipedia sade i frågan, och hittade denna definition:

"Den vanligaste definitionen av fantasy som litterär genre är att det är en skönlitterär berättelse som beskriver företeelser som läsaren anser är omöjliga. Till detta bör läggas att även författaren ska anse att det rör sig om något omöjligt, men att detta omöjliga ska behandlas som om det vore möjligt inom ramen för berättelsen. Fantasy är således inte i grunden beroende av var eller när händelserna utspelar sig, i vår värld eller en påhittad, så länge något (viktigt) i berättelsen avviker från vad vi anser är möjligt." (länk till artikeln på wikipedia).

Wikipedias ord är ju inte precis lag, och vet inte om det är den bästa definitionen jag hört, men ganska intressant. Eftersom fantasy enligt wiki ska vara sådant som läsaren anser omöjligt lär ju vad som är fantasy vara ganska individuellt? Om jag tror på älvor är alltså en bok om älvor inte fantasy för mig? Känner att detta skulle kunna spåra ur i diverse filosofiska diskussioner

#2 Jag skrattade gott åt ditt resonemang på slutet, det finns helt klart potential för flum i mängd. :D

Min tanke är, om vad fantasy är, som sådan att en författare som skriver fantasy, är fri att skapa en värld med allt den innehåller utan att behöva ta hänsyn till vad vi tror oss veta är sant och riktigt eller förankrat i vår verklighet, varken förr eller nu.

Det är nog det som får mig att just läsa mycket fantasy, att få följa med på en resa där man inte har en aning från början vad som kan hända och vilka regler som styr världen.
Att nyfiket få upptäcka en ny värld, med nya förutsättningar och det tillsammans med karaktärer som får en att brinna för att de ska klara sig igenom historien som vi följer dem på.
Precis som Bastian i Den Oändliga historien.
Att lika mycket spännande och fantastiska saker som är möjliga, lika mörka, onda och fruktansvärda händelser finns där i berättelsen som motpunkt.

Jag tror en del ser ned på fantasygenren, för att så svårt kan det väl inte vara att skriva en bok om man inte måste ta hänsyn till fakta, eller?

Men jag tror att det är tvärt om, att kan man göra vilka val man vill, så blir det så otroligt mycket svårare.
Att inte ha någon ram av fakta man kan ta stöd av, att historien och världen kan ta vilken riktning man vill, är riktigt svårt.
Det gäller "bara" att ha fantasin att komma på det rätta.

Det blir svårt då att bygga upp en värld som känns hel och sann, trots att den säger emot vad vi tror oss veta, med fötterna på jorden, att få oss att köpa och tro på den bild som boken målar upp, så att vi engagerar och bryr oss om vad som händer huvudpersonen och de andra som historien berättar om och som gör att vi läser vidare.

Jag själv har en ganska torr syn på hur vår värld fungerar, jag tror tillexempel inte på ett liv efter detta. Är man död så är man död. Det vore trevligt förståss att ha fel…

Men om jag fick bestämma hur allt skulle fungera, då skulle det finnas oändligt mer fanastiska saker i den här världen. :)

Det har varit en lång dag, jag får se om mitt resonemang verkar vettigt imorgon med. hihi

Kram, Maya

#1 Jo, men det var ju det som fick mig att fundera. Böckerna jag nämnde innehåller inte så jättemånga av dessa element. Magin finns med, men som en biroll.

#2 Jag tänkte samma sak som du när jag läste den definitionen.

#3 Din anledning att läsa fantasy är min anledning att skriva fantasy. Jag håller med dig om att det på sätt och vis är svårare när man inte måste ta hänsyn till fakta. Det är lättare för att man får göra precis som man vill, men det är svårare för att man måste kunna göra de här fantasitankarna trovärdiga i den miljö man bygger upp.

Det är en intressant diskussion, som är menad att bli lite filosofisk eftersom jag enligt förstahandskällor vet att frågeställaren kan vara ganska så snurrigt filosofisk och tycker det är kul med sådana här frågor. 

En följdfråga:

Jag skriver en bok nu som utspelar sig i ett påhittat land i slutet av 1800-talet. Jag har hämtat mycket inspiration från det viktorianska England, stora klasskillnader osv, även om kvinnor och män är helt jämställda med varandra. Den saknar dock andra typiska fantasyelement, som t.ex. magi (än så länge, jag är inte klar än, så vem vet vad som kommer?). Det finns en påhittad ört och från en av städerna där handlingen utspelar sig så kan man höra mystisk skönsång från havet, men därmed inte sagt att det är sjöjungfrur.

Skulle ni kalla detta för en fantasy?

(Jag kan inte kalla det steampunk, för den saknar både ånga och autonoma ting, bortsett från vad som verkligen fanns i viktorianska England. Det finns t.ex. kameror och ånglok. )

4# Jag tycker din bok absolut räknas som fantasy, kanske inte en renodlad klassisk fantasybok, men du har element som tex ett påhittat land, som gör att den inte blir en vanlig roman rätt igenom.

Anledningen att jag funderar runt vad fantasy är från en författares vinkel, är att jag fått flera idéer som skulle kunna bli en början på en bok eller kort historia inom fantasygenren, men det har alltid tagit stopp när jag försökt skriva ned den.

Vad händer sen? är min stora stöttesten.

Och det är inte lätt veta vad som fungerar bäst eller är rätt för min historia, jag kan inte helt enkelt välja för jag kan tänka mig flera olika scenarion och sen har jag oftast inte kommit på hur jag vill att det ska sluta och då vet jag inte heller vilken väg jag kan ta för att i slutändan komma fram till ett slut som jag inte har.

Måste nog gå en skrivar kurs…

Läste bla film på gymnasiet, och det här med att berätta en historia är riktigt spännade, oavsätt format. :)

Lycka till med din bok!

Kram, Maya

Det kan vara svårt att följa upp sin idé, jag har flera bra idéer utan något att göra med dem. I regel kan man väl säga att vad som ska hända sedan beror på din idé. Om idén är stor så att romanen kommer att handla om den eller om det är en liten idé så att det blir mer av en viktig detalj.

T.ex. att idén skulle vara att störta den onde trollkarl-diktatorn från sin tron så måste det hända saker som gör att läsaren lär känna hjälten och sympatiserar med denna, annars blir den tänkta hjälten bara en mördare. Detta skulle vara den stora idén.

Den lilla idén skulle kunna vara ett magiskt föremål som ger ägaren en speciell kraft och då är det bara att spinna vidare på idén. Hur är personen som äger smycket? Vilka gynnas av att ha personen på sin sida o.s.v.

Jag tycker det låter som om du tänker för mycket, för då kan det låsa sig något fruktansvärt. Skriv bara det som faller dig in för stunden. Man kan alltid gå tillbaka och ändra sedan.

Ibland när jag är osäker på hur jag ska göra med något trycker jag f12 och döper om dokumentet till "N.N. vers. 2" och suddar ut det jag inte nöjd med och provar att skriva nytt, för att se om det blev bättre. Men jag har alltid kvar originalet, och bestämmer mig för ett av dokumenten att skriva i (annars kan det ju bli lite rörigt).

Jag vet aldrig hur mina böcker slutar innan de är slutar. Jag vet att man inte ska göra så, enligt somliga författare, men när jag vet i förväg så låser det sig. Jag vet inte hur jag ska skriva för att komma fram till slutet och det slutar oftast med att allting tagit slut långt innan det ska ta slut. Men jag skulle säga att man lär sig knyta ihop trådarna efter ett tag så det inte blir så utsvävande.

Som sagt, skriv som det faller in för stunden så brukar det lösa sig ändå, man kommer slutligen till en punkt då man känner sig färdig.

"Fantasy is a genre of fiction that uses magic and other supernatural phenomena as a primary element of plot, theme, or setting," enligt wiki på engelska. Själv tycker jag den definitionen fungerar ganska bra.

#4 låter som fantasy tycker jag Bara av nyfikenhet: hur kommer det sig att den är i en sekundär värld som liknar england så mycket? Är det något annat som skiljer än själva platsen?

#5 skriv på bara, slutet kommer. Att veta slutet tidigt i processen är en bonus, inte ett krav tycker jag Stephen King skrev i sin bok "On Writing" att man skulle sätta en karaktär i en situation och se själv vad som hände, hur karaktären reagerade osv. Det rådet har hjälpt mig många gånger i mitt skrivande, att bara tänka så små steg åt gången om man kör fast.

#7 Jag hade sett en dokumentär om Jack Uppskäraren och filmen From Hell och kände att Londons bakgator på denna tid passade mig perfekt. Klasskillnaderna hjälper dessutom plotten och krånglar till det alldeles underbart för karaktärerna när de ska lösa mordet.

Saker som skiljer det väl mycket i religion, politik och juridik etc. Kejsare istället för drottning, polyteism istället för monoteism, helt annan syn på sexualitet, jämställdhet och könsroller. Där finns inget kvinnor är bäst på detta, män är bäst på detta - båda könen kan göra vad de vill, även om de förväntas följa sina föräldrars fotspår.

Jag har aldrig läst en enda bok om skrivande, är helt självlärd, men det Stephen King säger tycker jag verkar vara helt rätt, för att det är så jag gör. 

#8 spännande!

Den från Stephen King är den enda jag läst, och den kan jag verkligen rekommendera. Just för att han skriver som en författare till en annan.

#9 Tack 

Jag försökte läsa några sådana när jag var ganska ny, men de föll mig aldrig i smaken. Det finns en hel del konstiga skrivövningar och -råd ute i världen.

Det konstigaste jag läst var nog att man skulle ha som mål att fylla ett anteckningsblock om dagen, vad ska det vara bra för? Det är väl bättre att man skriver när lusten faller in än att tvinga sig till skriva fastän man inte har några idéer.

Låter bra med "författare till annan" istället för de jag läst "skrivlärare till elev", tror faktiskt Stephen Kings bok ingick i kurslitteraturen till ovannämnda sommarkurs. (Skaffade den dock inte. )

#10 verkligen, jag gillade den just för den var så praktisk.

Han tipsar iofs om att skriva minst 2.000 ord om dagen, men det är ju när man är mitt uppe i en bok. Jag följde rådet och vips var min bok igång. Innan var det bara lite ströskrivande. Visst tragglade jag lite med det i början och bara skriv för att fylla kvoten, men sen när jag kom igång kunde jag skriva långt över detta mål utan att tänka på det. Sen är det såklart en del som måste rensas just från de kapitlen man skrev medans jag fick upp farten, men det är enklare att ta bort än att lägga till.

Boken är rätt skön läsning oavsett reglerna, med roliga exempel ur olika dialoger och beskrivningar där King är ganska hård mot vissa kollegor.

Skrivlärare tror jag inte på, dock lärde jag mig mycket från journaliststudierna där det också var från en författare (eller journalist) till en annan. Det viktigaste är oftast att hitta sitt språk och ha en massa tokiga idéer i huvudet (speciellt om man skriver fantasy) tycker jag

#11 Ja, det är ju lite skillnad, den boken jag läste så skulle man fylla blocket med alla möjliga idéer och inte bara en story. 

Det dumma med de böckerna var att det var verksamma författare, alla vars namn jag förträngt, men de skrev verkligen som lärare till elev.

Jag håller med, det viktigaste är att hitta sitt eget språk och ha en massa tokiga idéer. Övningar kan vara bra i början, om man behöver hjälp med t.ex. beskrivande (det behöver jag fortfarande hjälp med efter tio års aktivt skrivande). Så'na saker är svåra att lära sig.

Oj låter som mycket skrivande för lite idéjobb… Själv låter jag vissa bara stanna i huvudet tills de växer. Dessutom är ju ofta idéerna gamla när det väl är dags att använda dem tycker jag.

Oh beskrivningar är min favorit! Jag överbeskriver ofta och måste rensa… Mitt problem är dialoger tycker jag

Ja, så tänkte jag också om denna övning och slog igen boken.  Om jag har en idé så börjar jag skriva på den direkt, för annars blir det aldrig av liksom, de jag faktiskt  skrivit ned i sin oslipade form hamnar på hög och glöms bort.

Jag har svårt för beskriva miljöer och utseenden, men desto lättare för känsloliv och händelser - man är alltid mitt i händelserna hos mig och man känner hur karaktärerna känner. Folk klagar på att jag aldrig beskriver något så de kan slappna av lite och hämta andan.

Dialoger är lättast, men det är där jag överdriver, kan lätt bli för många. Inte lika illa längre dock, som för ett par år sedan, då var det sida ut och sida in i oändligt antal med bara dialoger innan det kom ett litet mellanstycke.