Handling

I byn Wall, någonstans utanför London, finns en lång mur som gett byn dess namn. I denna mur finns endast en passage och den vaktas dygnet runt, året om, av två män som har till uppgift att inte låta någon passera in till andra sidan. Men en dag vart nionde år entledigas de från sin tjänst och Walls invånare, och talrika besökare, tillåts att besöka marknaden som hålls på andra sidan muren. Det är under en av dessa marknader som Dunstan Thorn möter en vacker och ovanlig flicka vid ett marknadsstånd som säljer blommor av glas. När natten övergår till dag återvänder Dunstan till Wall och fortsätter sitt liv i ENgland. Men nio månader senare lämnas en korg vid muren med en lapp där det står två ord: Tristran Thorn.

Tristran växer upp i Wall, intet ont anande om sitt ursprung, och blir förälskad i byns vackraste flicka: Victoria Forester. En kväll när Tristran följer Victoria hem ser de en stjärna falla och Tristran svär att hämta den åt henne om hon då uppfyller det han helst önskar sig. Detta är början på en resa som kommer att förändra många liv. För när Tristran väl hittar stjärnan är den inte gjord av sten eller diamant. Det är en ung kvinna som näst intill önskar livet ur honom.

Recension

Stardust (Stjärnstoft på svenska) är en väldigt anmärkningsvärd bok skriven av Neil Gaiman och utkom första gången 1998. För på mindre än 200 sidor lyckas Gaiman måla upp en värld med mycket detaljer trots att han är rätt snabb med att föra handlingen vidare. Och det är just det som gör Stardust så speciell. Det finns inga ändlösa omgivningsbeskrivningar och inte heller några minutiöst beskrivna strider eller utläggningar. Allt är rakt på sak men på en vacker prosa utan att för den delen göra det till svårläst engelska.

Jag kan dock nästan känna mig snopen över hur det hela slutade. För där många fantasyböcker slutar med ett stort slag där de goda vinner över de onda och sedan diskuterar sin vinst i ytterliggare ett eller två kapitel så slutar Stardust precis så snabbt som handlingen har berättats. Inga krusiduller eller hjältar som slår sig för bröstet, utan mer konstaterande och sakligt. Nästan som om Gaiman ville driva med alla andra författare inom genren och bevisa för dem att en berättelse blir inte bättre bara för att den håller på i sjuttioelva böcker med uppföljare. Och visst duger 200 sidor gott och väl för att berätta en fantastisk historia, det är Stardust ett utmärkt exempel på!