Annons:
Etikettegna-berättelser
Läst 8020 ggr
Ulvtand
6/16/15, 9:08 PM

En vinter dag.

Detta är en novell som min fru och jag diktade ihop för två år sedan:

Dagen var ljuvlig, gnistrande sol över ett djup fint snötäcke som bredde ut sig under och på träden längs vägen. Det ångade av hästarnas andedräkt medan de galopperade. Hästarna var nu inte lika ystra som de varit när sällskapet lämnat borgens värn för nära en timme sedan. Det var dock först nu när de kom in i skogsridån som systrarna börjat hålla ner takten, något de båda vakterna var tacksamma för. De såg längre fram att där landskapet öppnades till en glänta kring vägens vintertida smala spår. Där framme såg de att en grupp med främmanderyttare och fotfolk slagit läger. Leira tvekade, men Sainas ögon glittrade. Hon älskade utmaningar och inte minst vackra män. Hon manade istället på sin häst mot den främmandegruppen. Leira suckade och följde efter. Om Leira suckat så var det inget mot suckarna och de vaga protester som kom från deras två vakter. Saina red med högburet huvud förbi gruppen, när hon inte såg så mycket av herrarnas former, medan Leira tveksamt följde efter. Det var en grupp om tre så kallade lansar, det vill säga tre riddare med olika fotfolk, som i det här fallet inte bara var beridnet fotfolk. De hade varsin armborstman, lansiär, yxman och inte minst en väpnare.

När Leira red förbi förbluffades hon av att de främmande noggrant såg på henne och mötte hennes blick utan tvekan. Irriterad frågade hon "Är det något jag kan stå till tjänst med?". Den främmande riddaren sa något på ett språk hon inte förstod, men verkade inte vilja föra någon diskussion. Leira fnös, knyckte otåligt på nacken och red ikapp sin syster. Hon var förbryllad att de främmande varit så uppmärksamma just på henne, normalt sett var det Saina som drog till sig alla blickar, inte bara för att hon var vackrare, utan också för sin ålder, hon var ju mognare än Leira något hon aldrig stack under stol med.

De red vidare en stund under tystnad trots att Leira kände att det andra sällskapet hade ögonen på henne tills de rundade runt en krök på vägen som nu började kantas av stora mäktiga granar. Saina vände sig mot henne och log brett. "Det är inte bara jag som de gillar att titta på." Leira rodnade och skakade på huvudet "Det kändes inte riktigt på det sättet." Saina skrattade och ökade takten.

Det var knappt en halvtimme senare som Leira vagt uppfattade något längre fram på vägen. Vad det var som hon såg, hon var inte riktigt säker, men det tedde sig som vaga rörelser. Eller om det inte var solens glitter i snön som lurade henne. Hon lät sin häst trava upp jämsides med sin systers och ju närmare de kom, desto mer övertygad blev hon. Jo, det såg hon nu, ungefär samtidigt som hennes syster fick syn på gestalterna, det var tre män. Relativt unga som hon tyckte det på avstånd. Klädda i grågröna och vita kläder som lätt smälte in i bakgrunden. Saina såg hennes tvekan men verkade inte beröras av den. När de kom närmare såg hon lika tydligt som sin syster att det var tre vackra unga män, vilket fick henne själv att dra in hästen och Saina att jaga på sin. Hon jagade efter sin syster och deras vakter följde med av bara farten.

De tre männen bar långbågar i sina händer som var något kortare än som var vanligt i landet. De bar även korta svärd. När Saina kom fram mot dem så kastade de inte så mycket som en blick på henne, den främste, ledaren mötte däremot Leira egen blick utan att tveka. Han verkade till och med söka upp den, vilket förbryllade henne han var ju ingen gem like. Han studerade henne noggrant och på ett sätt kändes det som om hela hennes själ låg blottad för hans blick. Blicken vandrade noggrant över hennes ansikte, hals och över det lilla som syntes av hennes kropp i den varma dräkten. Leira kände ett obehag sprida sig så hon höll in hästen och utbrast "Något jag kan stå till tjänstmed". Hennes ton var mycket högdragen och hon kastade en snabb blick på sin syster som logmenande. Ledaren svarade något på ett språk hon inte förstod, för att sedan då hon vände sig bort från honom fråga: "Hur gammal är du?".
Hon vände sig häpet tillbaka och frågade: "Vad har ni att göra med det?".
"Allt och ingenting" Hon tvekade, häpen att han ens tilltalade henne och frågade sedan "Vem är ni?".
Han log en smula och svarade "Markus" och fortsatte "Hur gammal är ni?".
"Vad är så viktigt för er att veta det". Hon kände sig djupt olustig och hans blick granskade henne fortfarande lika rättframt och avslöjande.
"Det betyder allt" Sahan i en röst som fick det att krypa i hennes skinn. Hon tvekade. "Det verkar knappast rimligt" Hans blick mötte hennes och det ilade i henne, hon visste med säkerhet att det av någon anledning var mycket viktigt för honom. "Jag är 18" sa hon i en utmanande ton "vad spelar det er för roll?".
"Allt" hans ansikte var djupt allvarligt. "Vad heter ni?" Hon tvekade, det var så frestande att säga allt till denne man trots att hon inte kände honom alls, men samtidigt var hon rädd och orädd på samma gång. Han var ung och hans grupp var till fots, även med bågar var det osannolikt att de skulle erbjuda någon större svårighet för de erfarna två vakterna Thomas och Rickard som var hennes beskyddare. Fast ändå, de tre var orädda, de hade inte lyft något vapen trots att hon själv mer än en gång lagt handen på sin långdolk. Men, det var ändå känslan av att tre mot fyra skulle gå åt skogen för henne själv.

Till sist svarade hon "Leira De Soth av Gröneborgs län". Han nickade och ett svagt leende speglades vid hans läppar.
"Var är ni född?" Hon drog ofrivilligt in andan och handen kramade hårdare om dolkens handtag.
"Här" Hans leende blev lite rovdjurslikt som om hon klivit rakt in i en fälla.
"Ni är inte av Rikisk härkomst, var är ni född?" Hon bleknade.
"Hur vet ni det?" Han fnös en smula.
"Era drag avslöjar en annan härkomst."
"Det här är min syster Saina och vi har vuxit upp tillsammans." Markus kastade blott en hastig blick bort mot Saina innan han sakta skakade på huvudet.
"Ni är inte född här".
"Vad spelar det er för roll" sa hon uppstudsigt.
"Allt" Hans svar gjorde henne arg men när han fortsatte blev hon blek.
"Vad är ert första minne av era föräldrar?" Hon mindes inte mycket från hennes barndom innan hon blivit fem eller sex år, men då hade hon alltid haft både tjänstefolk och hennes föräldrar omkring sig. Men hon förstod att det här inte gällde hennes forsterfamilj, men svaret blev ändå ett hånfullt "Som barn minns man inte så mycket" hon skulle just fortsätta när han avbröt henne.
"Hur hittade dem dig?"
"De" Hon tvekade.
"Hur gammal var du?" hon mötte hans blick
"Tre". Han suckade.
"Jag behöver tala med din far".
Hon tvekade, det ryckte i henne av tårar, för hon visste nu att han talade om hennes älskade fosterfar och det han hade att säga var av stor vikt för hennes framtid, en framtid som varit så klar utstakad. Hon skulle gifta sig med lämpligt parti för familjens fortsatta trygghet.

Hon såg på Saina som för tillfället var en bit ifrån henne.
"Vi skulle rida en stund till idag" Tvekan i hennes röst var tydlig men Saina nickade
"Ja det ska vi" sa hon och började skritta hästen tveksamt framåt. Det var något i Leiras röst.
"Jag behöver tala med er far Nu" Det var ingen tvekan att det var en befallning i hans röst.
"Jasså? Men då får ni väl slå följe med oss när vi kommer tillbaka hit eller själva ta er dit" Markus fångade hennes blick och fick henne att slå ner sin och tveka igen.
"Nå?" Hon kände sig liten men morskade upp sig och sa "Ni har inga hästar, hur räknar ni med att hinna med oss? Och det är en god bit hem, vi har varit ute och travat i nära två timmar" Han höll upp handen.
"Om vi beger oss hem till er Nu så hinnervi innan kvällen och det utan några problem" Leira mötte Sainas blick och även de tvåvakternas som öppnade munnarna för att protestera. "Nåväl då beger vi oss hem då, men vi kommer inte ta det alltför långsamt" Hon vände hästen och hörde Sainas suckande och hur vakterna stängde sina munnar.

De märkte fort att de tre lätt höll takten med hästarnas korta trav, ingen av dem verkade heller ens bli andfådda i den takten. Något mer tal blev det däremot inte av. Inne i Leira sjöd en önskan om att få veta mer, men varje gång hon vände sig mot Markus så sa hans min att han inte ville tala mer om saken.
Snart nog kom de ut ur skogspartiet och framför dem på vägen befann sig de främmande riddarna. När Markus fick se dem så slet han och hans kompanjonerupp pilbågarna och vrålade åt de ridande.
"Rid! Håll till Höger och Rid som om himlen föll ner över er!" Leira tvekade men Markus daskade till hennes häst på ändan. De främmandesarmborstskyttar spände dem och riddarna gjorde sig redo att anfall. Så föll den första av dem när en av de tres pilar träffade honom i en springa mellan halsskydd och hjälm. Leira red på och medan hon kom jämsides med fienden så föll de män som stod i hennes väg. Två av armborstskyttarna hade fallit och den tredje undvek just med nöd och näppe en pil från de tre. Hon trodde hon nästan hunnit undan, i vilket fall som helst undvek hon riddarna och fotmännen i en svindlande ökad galopp. Men i nästa ögonblick kände hon hur hästen under henne gav vika och hon själv kröp ihop till en liten boll i luften. Mötet med marken tog andan ur henne och hon hann precis upptäcka vakten Thomas som höll in sin häst vid henne och hoppade ur sadeln innan han sa
"Upp, ta min häst" Han skickade utan större besvär upp henne på hästryggen och rappade sedan hårt till hästen. Hon lyckades hindra den efter två språng för att tvekande vända, hon ville inte lämna Thomas kvar. Då såg hon de att en av de tre fallit och att de två sista övergått till att använda svärd mot främlingarna. Markus vrålade överlarmet.
"Riiiid, din lilla idiot, Riiid!" Hon vände upp hästen mot hemmet och det kändes som om hon gick i seg lera eller vatten. Intrycken överföll henne, tre av de främmande männen var redan framme hos Thomas som fått upp sitt svärd och förtvivlat försvarade sig. Så satte hon hälarna i hästen och sprängde iväg. Saina och Rickards hästar var nästan utom synhåll från henne och hon lät hästen galoppera efter dem, ändå hann de försvinna ur hennes synhåll. Hon kastade en hastig blick bakåt och såg bara ett kaos av hästar och män och kved, nu när hon visste att Markus hade en viktig kunskap om henne "Åh gudar, låt honom leva".

Ursäkta stavningen, jag är faktiskt dyslektiker. Cool

Medarbetare för Rollspel, Science Fiction

Annons:
Upp till toppen
Annons: