2010-03-25 11:22 #0 av: Caramelbrownie

 

Bort här i från

Hennes hår fladdrande i vinden.

Hennes ögon fyllda av tårar.

En regent gömd av järngrinden.

En man som sårar.

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

  Aeïras svallande man smekte flickans kind då denna vilade mot hästens bog. Hans frustande störde inte flickan när hennes tårar föll och bildade ljusa streck där smutsen tvättades bort ur hennes ansikte. Flickans namn var Erementia, men betydelsen av namnet nådde inte hennes personlighet. Hon var nämligen allt annat än värdig. Hennes ljusa lockiga hårsvall nådde ner till axlarna och de mörka bruna ögonen uttryckte en sådan förtvivlan att de nästan var svarta av vanmakt. Kinderna var rödgråtna och de annars leende läpparna var förvridna av en otrevlig grimas.

  "Varför har jag fastnat i denna värld?" Hennes röst var svag och hon stakade mig fram på orden. Plötsligt hördes det steg ute på stallgården och hon drog snabbt bak håret i en stram knut, hon kunde bli tagen för en lössläppt flicka om hon inte aktade sig. Det fans många faror för en flicka i hennea ställning och ålder.

  Erementias hem var inte mer än en liten madras av halm uppe på vinden till den svultna grisen, paret Frestans obehagliga vandrarhem. Det enda som var värt att betala för var utsikten, eftersom det skrangliga grå och svarta huset låg på en höjd i Natïos utkant.

  Det var också utsikten som för det mesta höll hennes mod uppe, vattnets kluckande mot berget nedan och det oändliga blåa havet. På andra sidan av det oändliga fans Aêtêa, det förhäxade landet med dess grannländer ïces och Solëîë, solens och isens folk.

  Det var ovanligt att man såg dessa kvinnor och män. "Deras folk trivs inte i denna värme", hade landets rikskansel sagt i sitt senaste tal om dessa utlänningar, men hon trodde honom inte.

Även om hon bara är femton hade Erementia många drömmar.

"Jag vill leva, upptäcka världen, inte ruttna bort på denna krog av helvetet." Viskade hon när Mr. Frestans öppnade den skrangliga dörren till stallet.

"Eremntia!" Hans skrangliga röst ekade i den lilla boxen där hon hade satt sig, skräckslagen, ner i hukande ställning.

"Gud, låt honom inte hitta mig." Hon knäppte händerna i tyst bön medan hon hörde hur Frestan bökade om kring utanför. Stegen närmade sig boxen där hon satt, de kom närmare och närmare, tills de stannade. Hon såg igenom springan att Mrs Frestan närmade sig sin man.

 Om man träffade Mr Frestan, skulle man få en obehaglig känsla. Men när Mrs Frestan kom in i ett rum, tystnade allt och en iskall kyla kylde ner en till det minsta hårstrået.

"Harry! In i huset med dig karlslyngel! Jag behöver dig i köket." Hon satte sina stora knogar i sidorna och blängde surt på sin man. Hon hade en trumpen min, där munnen trutade och ögonbrynen skapade en rynkig näsa.

"Men Hanna! Erementia, den sviningen, gömmer sig här någonstans." Hon svalde tyst och spärrade skrämt upp de bruna ögonen.

Hon väntade medan stegen sakta men säkert tystnade. Hon räknade till 10 innan hon öppnade den skrangliga boxen och hoppade ut ur den smutsiga halmen.

 

 

 

Sjöns magi

Över havet ska hon fara

Med livet i sin hand

Åka till staden med namnet kara

Och resa genom en värld av sand

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

Han tog tag i det trasiga träet och kände den skrovliga ytan, Tristan rös när känslan av jordmagin sköljde över honom. Han hade gjort det så länge han kunde minnas, Men ändå blev han likna förundrad varje gång. Känslan av makt, att kunna förinta att kunna döda. Men som alltid undvek han den känslan och fokuserade på att hela träbiten. Det borde vara den enda delen av hela skeppet som inte var av is...

 Han tittade sig om kring och såg alla dessa Ïces bor med deras röda albino-ögon och det vita håren. Han suckade djupt och kroppen skakade i en svag skälvning, alla dessa alver med sin is kraft kylde av honom, fick honom att rysa.

Men det kunde han inte bekymra sig om, han behöver fokusera på att hela träbiten, som nu bara var spiller, men om några minuter skulle vara den vackraste trälåda en människa någonsin skulle kunna se.

Det varma bruna ekträet glänste och de snirkliga löven som omgärdade askens lock och botten var så underbart utförda att de skulle kunna mistas för äkta

Han tog än en gång händerna på den och manade fram sin kraft.

Där var den igen, känslan av makt och kraft, men än en gång undvek han dem. Han fokuserade och hittade de trasiga fibrerna som saknade sin partner, han började sakta fästa dom med varandra. Det var krävande av hjärtat att foga samman splitter, även för en första gradens rådgivare, som då Tristan var.

En liten salt svett droppen började vandra ner från pannan, den irriterade honom, men han visste att om han stördes för mycket, skulle han aldrig kunna avsluta sitt jobb.

De sista Fibrerna fogades samman och han sjönk tillbaka.

Is-skeppet seglade sakta fram över havet medan dess magiker rörde sina händer fram och tillbaka som vågorna nedanför.

De började skymta Il Natïo, nationens, utkant. De kom närmare och närmare. De var endast ute för att handla, men man vet aldrig vad som skulle kunna hända om nationens folk attackerade.

Is borna började plocka fram sina svärd av is kristall och sina rustningar av isbjörns skinn. Om nationens folk inte lyssnade, skulle detta bli ett plundrar tåg. De visste de alla.

Tristan hoppades för sitt liv att detta inte skulle ske.

Men på senaste tiden hade det blivit värre än någonsin.

Nationen hade börjat hata det folk, som från långt tillbaka egentligen var släktingar till alverna i Ïces, solêi och Aêtêas folk. Han suckade tungt och stirrade inåt land. Man såg hur människorna upptäckt hur den vita båten närmade sig.

Han kunde redan nu förutsäga ett detta inte skulle bli någon trevlig vistelse.

 

 

Lysande ögon

En man från jordens folk

Skall älska henne djupt

Han skall vara hennes tolk

Deras färd skall till avgrundens djup.

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

  Hon stannade kvar och lugnade ner sig. Hon sträckte på sig och det knakade svagt i lederna. Det var länge sedan hon fått en lugn stund, faktiskt inte på flera månader. Hon öppnade sakta dörren med sina valkiga händer, som blivit hårda av allt arbete. Den stickande solen var på väg ner, men ändå bländades hon och behövde stanna och blinka lite.

  Hon såg nu det vita skeppet som närmade sig stranden. Hon log och började springa ner i mot staden för att välkomman främlingarna. Hennes fötter sprang till en början på fast och blöt jord, men ju längre ner hon kom desto hårdare blev underlaget, tills hon sprang på de snirkliga kullerstensgatorna.

  Hu längre ner hon kom, kände hon hur illamåendet började komma. Man såg inte en ända person på de snirkliga gatorna. Tänk om människorna i byn ogillade tankarna på främlingarna? Tänk om de.... Hon såg en bild för sitt inre minne om ett brinnande is skepp.

  Omedvetet skyndade hon på sina ben. Hon flög fram genom de trånga gränderna tills hon till slut kom ut på den öppna hamn gatan. Men det var redan försent.

  Stora klot av eld närmade sig skeppet. De som slungat dem hade allvarliga ansikten. De höga katapulterna av massivt trä var enkla och robusta utan några detaljer. Vid sidan av trä katapulterna låg stora bylten indränkt i fotogen.

  En stor klump av is kom flygande igenom luften ifrån skeppet långt där ute. Det som först hade sätt ut som ett lugnt handelsfartyg, började nu sakta ändra form medan de svarta prickarna långt där ute satt djupt koncentrerade. De var säkert de is/magiker som höll på att ändra skeppet. Men mitt i alla de där isbjörn klädda albinosarna, satt en man med svart lätt lockigt hår och gröna mjuka öron.

  Hon stannade i mitten av steget. Han liknade henne på ett märkligt sätt. Likadant formade öron och de där snett upp böjda ögononen.

  Men vart kom  han i från? var det en av de dära mystiska jordmagikerna som nästan aldrig hade setts till på fastlandet?

Ju närmre skeppet kom desto tydligare kunde man se alverna på det, och det var ingen trevlig syn... De kvinnliga och manliga magikerna utstrålade en sorts vishet som man inte ofta såg, och krigarna ska vi inte äns tala om, styrkan som lyste ur deras lysande röda ögon, kunde skrämma den modigaste av män.

 Det var då den lysande bollen träffade en av katapulterna.