04. Konst och eget skrivande

Aêtêrias historia (komentera?)

2010-04-13 15:42 #0 av: Caramelbrownie

 

Bort här i från

"Hennes hår fladdrande i vinden.

Hennes ögon fyllda av tårar.

En regent gömd av järngrinden.

En man som sårar."

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

  Aeïras svallande man smekte flickans kind då denna vilade mot hästens bog. Hans frustande störde inte flickan när hennes tårar föll och bildade ljusa streck där smutsen tvättades bort ur hennes ansikte. Flickans namn var Erementia, men betydelsen av namnet nådde inte hennes personlighet. Hon var nämligen allt annat än värdig. Hennes ljusa lockiga hårsvall nådde ner till axlarna och de mörka bruna ögonen uttryckte en sådan förtvivlan att de nästan var svarta av vanmakt. Kinderna var rödgråtna och de annars leende läpparna var förvridna av en otrevlig grimas.

  "Varför har jag fastnat i denna värld?" Hennes röst var svag och hon stakade mig fram på orden. Plötsligt hördes det steg ute på stallgården och hon drog snabbt bak håret i en stram knut, hon kunde bli tagen för en lössläppt flicka om hon inte aktade sig. Det fans många faror för en flicka i hennes ställning och ålder.

  Erementias hem var inte mer än en liten madras av halm uppe på vinden till den svultna grisen, paret Frestans obehagliga vandrarhem. Det enda som var värt att betala för var utsikten, eftersom det skrangliga grå och svarta huset låg på en höjd i Natïos utkant.

  Det var också utsikten som för det mesta höll hennes mod uppe, vattnets kluckande mot berget nedan och det oändliga blåa havet. På andra sidan av det oändliga fans Aêtêa, det förhäxade landet med dess grannländer ïces och Solëîë, solens och isens folk.

  Det var ovanligt att man såg dessa kvinnor och män. "Deras folk trivs inte i denna värme", hade landets rikskansel sagt i sitt senaste tal om dessa utlänningar, men hon trodde honom inte.

Även om hon bara är femton hade Erementia många drömmar.

"Jag vill leva, upptäcka världen, inte ruttna bort på denna krog av helvetet." Viskade hon när Mr. Frestans öppnade den skrangliga dörren till stallet.

"Eremntia!" Hans skrangliga röst ekade i den lilla boxen där hon hade satt sig, skräckslagen, ner i hukande ställning.

"Gud, låt honom inte hitta mig." Hon knäppte händerna i tyst bön medan hon hörde hur Frestan bökade om kring utanför. Stegen närmade sig boxen där hon satt, de kom närmare och närmare, tills de stannade. Hon såg igenom springan att Mrs Frestan närmade sig sin man.

 Om man träffade Mr Frestan, skulle man få en obehaglig känsla. Men när Mrs Frestan kom in i ett rum, tystnade allt och en iskall kyla kylde ner en till det minsta hårstrået.

"Harry! In i huset med dig karlslyngel! Jag behöver dig i köket." Hon satte sina stora knogar i sidorna och blängde surt på sin man. Hon hade en trumpen min, där munnen trutade och ögonbrynen skapade en rynkig näsa.

"Men Hanna! Erementia, den sviningen, gömmer sig här någonstans." Hon svalde tyst och spärrade skrämt upp de bruna ögonen.

Hon väntade medan stegen sakta men säkert tystnade. Hon räknade till 10 innan hon öppnade den skrangliga boxen och hoppade ut ur den smutsiga halmen.

Anmäl
2010-04-13 15:43 #1 av: Caramelbrownie

 

Sjöns magi

Över havet ska hon fara

Med livet i sin hand

Åka till staden med namnet kara

Och resa genom en värld av sand

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

Han tog tag i det trasiga träet och kände den skrovliga ytan, Tristan rös när känslan av jordmagin sköljde över honom. Han hade gjort det så länge han kunde minnas, Men ändå blev han likna förundrad varje gång. Känslan av makt, att kunna förinta att kunna döda. Men som alltid undvek han den känslan och fokuserade på att hela träbiten. Det borde vara den enda delen av hela skeppet som inte var av is...

 Han tittade sig om kring och såg alla dessa Ïces bor med deras röda albino-ögon och det vita håren. Han suckade djupt och kroppen skakade i en svag skälvning, alla dessa alver med sin is kraft kylde av honom, fick honom att rysa.

Men det kunde han inte bekymra sig om, han behöver fokusera på att hela träbiten, som nu bara var spiller, men om några minuter skulle vara den vackraste trälåda en människa någonsin skulle kunna se.

Det varma bruna ekträet glänste och de snirkliga löven som omgärdade askens lock och botten var så underbart utförda att de skulle kunna mistas för äkta

Han tog än en gång händerna på den och manade fram sin kraft.

Där var den igen, känslan av makt och kraft, men än en gång undvek han dem. Han fokuserade och hittade de trasiga fibrerna som saknade sin partner, han började sakta fästa dom med varandra. Det var krävande av hjärtat att foga samman splitter, även för en första gradens rådgivare, som då Tristan var.

En liten salt svett droppen började vandra ner från pannan, den irriterade honom, men han visste att om han stördes för mycket, skulle han aldrig kunna avsluta sitt jobb.

De sista Fibrerna fogades samman och han sjönk tillbaka.

Is-skeppet seglade sakta fram över havet medan dess magiker rörde sina händer fram och tillbaka som vågorna nedanför.

De började skymta Il Natïo, nationens, utkant. De kom närmare och närmare. De var endast ute för att handla, men man vet aldrig vad som skulle kunna hända om nationens folk attackerade.

Is borna började plocka fram sina svärd av is kristall och sina rustningar av isbjörns skinn. Om nationens folk inte lyssnade, skulle detta bli ett plundrar tåg. De visste de alla.

Tristan hoppades för sitt liv att detta inte skulle ske.

Men på senaste tiden hade det blivit värre än någonsin.

Nationen hade börjat hata det folk, som från långt tillbaka egentligen var släktingar till alverna i Ïces, solêi och Aêtêas folk. Han suckade tungt och stirrade inåt land. Man såg hur människorna upptäckt hur den vita båten närmade sig.

Han kunde redan nu förutsäga ett detta inte skulle bli någon trevlig vistelse.

 

 

Anmäl
2010-04-13 15:43 #2 av: Caramelbrownie

 

Lysande ögon

En man från jordens folk

Skall älska henne djupt

Han skall vara hennes tolk

Deras färd skall till avgrundens djup.

 

Oraklet Heiras profetia 324 år efter Aêtêris födelse.

 

  Hon stannade kvar och lugnade ner sig. Hon sträckte på sig och det knakade svagt i lederna. Det var länge sedan hon fått en lugn stund, faktiskt inte på flera månader. Hon öppnade sakta dörren med sina valkiga händer, som blivit hårda av allt arbete. Den stickande solen var på väg ner, men ändå bländades hon och behövde stanna och blinka lite.

  Hon såg nu det vita skeppet som närmade sig stranden. Hon log och började springa ner i mot staden för att välkomman främlingarna. Hennes fötter sprang till en början på fast och blöt jord, men ju längre ner hon kom desto hårdare blev underlaget, tills hon sprang på de snirkliga kullerstensgatorna.

  Hu längre ner hon kom, kände hon hur illamåendet började komma. Man såg inte en ända person på de snirkliga gatorna. Tänk om människorna i byn ogillade tankarna på främlingarna? Tänk om de.... Hon såg en bild för sitt inre minne om ett brinnande is skepp.

  Omedvetet skyndade hon på sina ben. Hon flög fram genom de trånga gränderna tills hon till slut kom ut på den öppna hamn gatan. Men det var redan för sent.

  Stora klot av eld närmade sig skeppet. De som slungat dem hade allvarliga ansikten. De höga katapulterna av massivt trä var enkla och robusta utan några detaljer. Vid sidan av trä katapulterna låg stora bylten indränkt i fotogen.

  En stor klump av is kom flygande igenom luften ifrån skeppet långt där ute. Det som först hade sätt ut som ett lugnt handelsfartyg, började nu sakta ändra form medan de svarta prickarna långt där ute satt djupt koncentrerade. De var säkert de is/magiker som höll på att ändra skeppet. Men mitt i alla de där isbjörn klädda albinosarna, satt en man med svart lätt lockigt hår och gröna mjuka öron.

  Hon stannade i mitten av steget. Han liknade henne på ett märkligt sätt. Likadant formade öron och de där snett upp böjda ögonen.

 Men vart kom han i från? var det en av de dära mystiska jordmagikerna som nästan aldrig hade setts till på fastlandet?

Ju närmre skeppet kom desto tydligare kunde man se alverna på det, och det var ingen trevlig syn... De kvinnliga och manliga magikerna utstrålade en sorts vishet som man inte ofta såg, och krigarna ska vi inte ens tala om, styrkan som lyste ur deras lysande röda ögon, kunde skrämma den modigaste av män.

 

 Det var då den lysande bollen träffade en av katapulterna.

 

Anmäl
2010-04-14 15:37 #3 av: Caramelbrownie

putt???

Anmäl
2010-04-20 19:41 #4 av: Ashtar

Jättebra! :D låter som fantasi av hög nivå tycker jag! :D vill läsa mer!

Anmäl
2010-04-21 12:33 #5 av: Caramelbrownie

Var inte orolig det kommer mer :)

Anmäl
2010-04-21 12:38 #6 av: Caramelbrownie

 

Isens kyla 

"När man tänker tillbaka på det som varit, kan inte något förändras!" 

Av Tristan Hovskald 512 år efter Aêtêris födelse.

 

Det lysande klotet blev mindre och mindre. Stridsmagikernas pannor svettades och de flesta av dem hade tuppat av. Det var inte särskilt konstigt när man tänker på ansträngningen det tog att mana fram brinnande is.

 "Alle magiker på däck." Kaptens order röts ut och alla magiker som hade väntat nere i kajutan kom som en farande storm med röda små punkter upp på däck. De ställde sig i en position som brukade kallas pyramiden. Det började med överstemagikern som alltid stod längst fram i "pyramiden". Han förde befälet och gjorde det viktigaste av de arbetena som magikerna blev tilldelade. Alla magiker på de tre båtarna var specialiserade. Det fans byggare, seglare och strids magiker.

  Tristan kastade sig graciöst, eller ska man säga störtdök, ner på det kalla och hala däcket.

Isens kyla trängde in igenom det bruna yllets värmande tyg. Han började frysa. Om han låg här mycket längre skulle han enkelt kunna frysa ihjäl.

  Tristan reste sig snabbt upp och stirrade med uppspärrade ögon på den fläck där han legat för ett ögonblick sedan. Han rös. Han hade känt makten isen hade över folk. Dess vackra röst som sjöng och frihet och makt. Men aldrig, aldrig skulle han ge efter för dess röst.

  Ett stort boom hördes över vattnet när den första is klotet träffade den robusta katapulten. Skriken av smärta ekade inom Tristans hjärta och det gjorde så ont, ont för de människor som var tvingade att genomleva detta kaos.

 Han tvingade sig upp mot masten och började arbeta med det stora vita seglet som hade halats upp för att de snabbare skulle nå hamn.

 Flera av alverna stönade och bad om nåd till deras vita drottning. Deras gudinna som härskade över isen med sitt vrål och sin kyla. Flera av deras kamrater började utföra ritualen som skulle hjälpa de dödas andar till den andra sidan.

  De la ner deras svärd och talismaner i deras händer för att visa att de varit modiga i sitt liv.

Röda sträck stryktes på deras kinder, panna och haka, blandningen var en sorts röda bär som bara växte högt upp på is bergen blandat med mjöl och isbjörns mjölk.

  Skriken ifrån människorna som panikslaget försökte ta sig ifrån staden växte ju närmare de kom. Det som från början skulle ha varit en trevlig handels tur slutade nu i en krigsscen.

  Människorna knuffade sina barn framför sig och männen som hanterade katapulterna började sakta men säkert ge upp och lämnade De stora fula trä sakerna en efter en för att leta upp sina familjer.

"Tristan Hovskald! Jag behöver dig nere på däck nu!" Kaptens barska röst nådde Tristan där han satt i masten och gungade hit och dit.

 Tristan tog ett språng och landade i ett nät av det mjukaste linne som man skulle behöva leta i en livstid för att hitta. Och en livstid för de som de flesta kallar Alver...

 Det ska jag inte ens gå in närmare på.

"Jag är här kapten Islåga!" De flesta av de albino alver som bodde på Humana Icës var uppkallade efter sitt land, så som Islåga Vitbjorn och vitklo.

  "Det här blir ingen trevlig resa Tristan, inte trevlig alls.

Anmäl
2010-04-21 22:08 #7 av: Ashtar

OOOooh! :D det här är kul! har du skrivit färdigt denna, bok/novell/historia eller är den under utveckling? :P Hur som helst tycker jag att du borde fortsätta med den (om du inte redan gör det) för det verkar väldigt genomtänkt, som om du har en ide, och jag gillar det ;)

Anmäl
2010-04-22 10:06 #8 av: Caramelbrownie

he, den är verkligen under uppbyggnad, du kommer älska slutet, det vet jag!

Anmäl
2010-04-22 12:10 #9 av: Ashtar

:D *nyfiiiken* hehe. Spännande!

Anmäl
2010-04-23 14:00 #10 av: Caramelbrownie

 

Över havet

 "Men vart ska vi ers nåd utan mat eller vatten!" 

Av Sarah skuggbane 512 år efter Aêtêris födelse.

 

Skriken omkring henne...

Kaoset när alla de mödrar som försökte få tag i sina barn knuffade till henne...

Det var inte verkligt, det kunde det inte vara. Men ändå såg hon hur de långa, låga is skeppen med sina ormhuvden längst fram kom närmre och närmre.

Hon ville skrika men inge ljud kom fram. Hon ville fly men hennes ben bar henne inte. Varför? Varför hade de kommit hit?

Det fans inte tid att fundera på det nu, hon behövde komma däri från.

Precis när hon skulle börja springa knuffade någon till henne så att hon for rätt in i den tjocka stenväggen. Huvudet slängdes bakåt för att få luft, men snabbt dunkades det in i väggen igen. Hon kunde inte göra något annat förutom att dunkas in i väggen...

Gång på gång kände hon den rungande smärtan av stenväggen och fötterna som sprang på hennes ben och rygg. Den gata som för bara några minuter sedan hade varit öde var nu proppfull. Barn grät. Vuxna människor sprang för sina liv. Men hon förstod inte varför.

Ett par ögonblick senare blev det kolsvart.

Ett mörker svepte in henne i sina armar och hon blev mjuk i sina lemmar, hon visste att hon skulle dö. Varför inte vänta på det på en behaglig plats?

H0on väcktes ut av att det blev varmt. Hon öppnade ögonen men stängde dem snabbt när hon inte kunde se något annat en vita och blåa virvlar. Frågorna virvlade runt i hennes huvud.

Var var hon?

Vad hade hänt?

Vem var hon?

Hon rynkade pannan för att tänka efter. Hon visste att hennes namn var Sarah. Men när hon försökte nå djupare in i sin hjärna stelnade hon till av smärta. Sarah flämtade och vred sig. Hon måste komma ut där ifrån, fick inte följa med det behagliga mörkret.

Det var då hon kände lukten av bränt tyg. Värmen blev mer intensiv. Hon satte sig upp och ryckte till när de vita lågorna slickade hennes hår och kläder.

Hon behövde komma bort ifrån den här platsen.

Skuggorna omringade henne. De svarta formerna kom närmre. Långa vita huggtänder glimmade i skenet ifrån lågorna och små prickar av blänkande bärnsten avslöjade var ögonen satt.

"Vilka är ni? Lämna mig i fred!" Det sista skrek hon ut och en känsla av makt och begär sprang igenom hennes ådror. Den smala handen åkte upp och målade en runa i luften. Tyrs runa formade sig med en jade grön eld i luften framför henne. Medan hon siktade i mot de olika varelserna sköts runa efter runa ut ifrån hennes hand. Inte för ens långt senare fick hon red på att hon hade gråtit den gången. Men det är oviktigt.

De salta tårarna rann ner för hennes kinder och det svedda håret som vanprydde hennes huvud flög runt hennes ansikte. När den sista av skuggorna försvunnit sjönk hon ner på marken och svimmade än en gång.

Det hon inte visste var att en av de många is-magikerna hade stått ute bland resten av skuggorna och tittat på henne. Bjornklo log ett eftertänksamt leende medan han to tag runt hennes midja och lyfte upp henne ifrån den kalla marken.

Anmäl
2010-04-24 16:29 #11 av: Ashtar

Ååhh! Du är jätteduktig! :D

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.