Annons:
Etikett04-konst-och-eget-skrivande
Läst 3284 ggr
Caramelbrownie
2010-06-16 18:54

Kråkornas härskarinna - Emma Forsberg

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

(Det här är då en liten berättelse som jag nu kommit 4 sidor på, jag vill gärna höra vad ni tycker )

_Vill du höra om min favorit plats
Den jag kallar Korpens palats
Svart fjäder, vit hy
Om du kan, så börja fly
_
Den sista raden förbryllade mig där jag satt ute vid min, farfars och farmors grind. Gruset knastrade sig när jag rörde mig och jag suckade tungt. Vad menade hon med att fly?
Jag slog igen farmors diktbok och lutade mig i mot den grå stenpelaren som utgjorde en knarriga svarta grindens bas.
I de tidigare dikterna hade hon alltid skrivit om kärlek. Varför denna plötsliga ändring?
Jag suckade tungt och strök de svarta hårtesterna ur ögonen och stirrade upp i mot den klara blå himlen. Gröna löv skapade skuggor på marken och den lilla grusvägen var väldigt dammig och sliten. Det är ju inget konstigt med det eftersom gruset inte har bytts på mer en hundra år. Den röda stugan hade alltid tillhört min familj.
Det var min farmors farfars far som byggt det röda lilla torpet där jag nu bodde.
Tårarna började rulla nerför mina kinder och jag kände den salta smaken när jag fångade upp tårarna på mina läppar.
Jag var van vid smaken av tårar sedan länge. Det var inte längre konstigt att få den salta och beska smaken i munnen. Tårarna hade blivit min näring. Ett av de få minnena jag hade kvar av min pappa, min mamma och min farmor. Min vackra farmor, Cygne, svanen i hela våran familj med sitt högborna huvud och vackra vita hårman.
Jag kan fortfarande se de gyllene, nästan bärnstens färgade, ögonen med sitt lilla hemliga uttryck, som om hon visste vad som skulle hända. Det var hon som hade bestämt mitt namn. Min pappa ville kalla min Hanna, men Cygne ville bevara vår familjetradition genom att ge mig ett franskt fågel namn. Som alltid visste hon exakt vilket hon skulle välja.
Jag fick namnet kråka, eller Corneille.
Hon sa alltid att det berodde på mitt svarta hår och mina svarta ögonen. Men jag undrar, var det den enda anledningen? Men nu kommer jag aldrig få mitt svar. Cygne är begravd sedan två veckor tillbaka. Jag vill  träffa henne igen, vill känna hennes doft, lukten ut av höstlöv som faller, och känna hennes duvvita kofta värma mig. Men aldrig mer skulle jag få se henne, aldrig någonsin igen. Jag blundade och tänkte tillbaka för ett halvår sedan. När hon för första gången berättade en av sina dikter för mig.
Hon hade skrivit så länge jag kunde minnas men aldrig hade hon visat sina dikter eller historier för någon. Inte ens för bullriga glada farfar Pinson. Han har också ett fågelnamn, vilket jag alltid tyckt vart lite märkligt. Pinson var inte släkt med farmor på något sätt, men ändå har han Bofinkens namn.
Första gången hon visade mig sina historier och dikter var en sen vinternatt. Det var full måne och alla stjärnor verkade lysa extra starkt den kvällen, som om de visste att hon skulle berätta sina fantastiska sagor, just den där kvällen.

Att skriva, är att måla med ord...

medarbetare på Fantasy iFokus

Annons:
Caramelbrownie
2010-06-16 18:55
#1

(andra sidan)

Julstjärnan hade hängt i fönstret som alla andra år och vi väntade på att Pinson skulle komma tillbaka med granen han hade blivit beordrad att hugga till.
Hon hade tagit fram sina viol doftande papper och lagt upp dom på bordet.
Den sista tiden av sjukdomen hade hon tappat sitt vackra vita långa hår och glansen i ögonen hade nästan försvunnit på den tiden. Men det var ju inte konstigt, efter fem års kamp emot cancern hade hon tappat orken.
Jag slår vad om att hon visste att hon skulle dö. Jag slår vad om att alla människor vet när ens tid är kommen. Men det ända jag kan fråga är varför.
Varför dog Cygne i från mig? Varför Lämnades jag ensam med Pinson? Varför är jag olycksförföljd? Kan det vara för det namn jag bär?
De flesta har sedan länge kallat mig olyckskorpen. Men de visade sig inta ha rätt, tills för fem år sedan. När min familj var med om en hemsk bilkrasch. Jag klarade mig på grund av att jag satt i baksätet. Jag han komma ut ur bilen innan den sjönk helt till botten.
Jag simmade för mitt liv. Behövde komma upp till ytan.Just då behövde jag luft. Jag kunde inte andas. Gång på gång hade jag dragit in vatten.
Just då tänkte jag inte på om mamma eller pappa klarat att ta sig ut. När jag kom upp till ytan hade polisen, brandmän och en publik samlats vid väg kanten.
Jag möttes av jublande rop när jag kom upp till ytan. Men det enda jag kunde tänka på var att hitta mamma, var var de. Jag hade tittat skräckslaget omkring mig och ville dyka ner igen. Ta upp dem båda, levande, till ytan.
Men innan jag fick chansen rycktes jag upp ut av ett par fasta händer. Jag skrek. Försökte slita mig loss, men han var för stark. Jag blev tvingad att sitta ner.
Strax efter bilkraschen och mina föräldrars begravning sjunkande Cygne in i cancer. Sen dess har det bara gått utför för mig. Mina betyg har gått nedför och nu har jag nått botten. Mina båda föräldrar är döda, lika så min glada vackra farmor med sina skratt.
Jag kan inte skratta. Det gör ont när jag försöker le. Min härliga farmor har tagit med sig de båda förmågorna i sin grav.
Va fan, jag var ju bara tolv när mina föräldrar dog.
Mina tankar återgick till det nya minnet, till den gången farmor lät mig välja den första dikten hon skulle läsa för mig ur sin lilla svarta bok.
Jag mins inte själva dikten, men jag minns dess toner. Farmors dikter hade alltid sådana vackra former, som musik, fast med ord. Men det var en av de dikter som hamnade tillsammans med farmor i hennes kista.
Ända sedan hon löste den första dikten började hon läsa för mig varje kväll. Vi kunde hålla på i timtal. Men efter ett tag så kunde hon stirra ut igenom skogen, som om hon såg något jag inte kunde se. Som om hon hörde något jag inte kunde höra.
Men sådan var min farmor. Hon var annorlunda, precis som min farfar. Hon kunde sitta i timtals och höra på fåglarnas kvitter om det skulle bli regn.
Jag hade länge velat lära mig hur hon gjorde. Men hon hade alltid sagt:
-I sinnom tid kära du, i sinnom tid.
Men nu var det försent, för allt som Cygne skulle lära mig.
Jag la huvudet i händerna och grät, grät för hur orättvis världen är.

Att skriva, är att måla med ord...

medarbetare på Fantasy iFokus

Upp till toppen
Annons: