04. Konst och eget skrivande

No name av Emma

2011-01-01 23:52 #0 av: Caramelbrownie

Ja ni alla där ute, jag har kommit i gång med mitt skrivande igen och tänkte lägga upp en liten teaser här på Fantasy i fokus :)

 

Prolog


Framtidens Kort


Natten låg som en tjock hölje av ogenomtränglig olja som verkade sippra in i över det lilla rummet högt upp över marken.

Det var isande kallt i det lilla utrymmet och det enda som man kunde utskilja i mörkret var ett litet runt bord med tre tassar utformade som drakklor och en pall med en vackert broderad sittdyna av finaste siden.

Dörren av mahogny öppnades med ett klick från mässingshandtaget och snabba lätta steg färdas över det kalla trägolvet som hade många skavanker av alla de fötter som slipat träplankorna oigenkännliga i över ett århundrade.

Skuggan knäppte upp låset till den tjocka sammetskappan och viskade lågt ut i den tjocka luften medan händerna ritade glödande runor i luften. De skimrande tecknen bildade en cirkel runt skuggan, som ännu inte tagit av sig den varma kappan.

Elden slog upp i den enorma eldstaden av svart granit med dekorer som berättade om fornatiders sagor och på de sex ljusens tunna vekar av linne. Det fladdrande skenet avslöjade mer av rummet då det tryckande mörkret vikit hädan.

Väggarna av kall granit täcktes utav med hjälp av skrämmande gobelänger föreställande ett rytande lejon, en drake mitt i ett triumferande vrål över den riddare som blivit dess middagsmål. Men den mest skrämmande var den broderade gobelängen av den fruktade döden själv. Med sin lie i hand och ena halvan av sitt ansikte vackert utformad med en bastant haka och ett öga i en praktfull brinnande färg. Men den andra halvan visade ett groteskt ansikte skapat av ruttet kött och en tom ögonhåla som gapande svart.

Gobelängen var lika gammal som rummet skuggan befann sig i, och i brasans fladdrande sken var dödens ansikte verkligt. Ögat följde skepnadens minsta rörelse.

Den tunga sammetskappans gyllene broderier glittrade då den hängdes upp på en av krokarna bredvid ingången. Lugnt borstade hon av sig dammet som landat på hennes hår och den dekorativa, tunna och flygande silkesklädnad. Det blå tyget ändrade färg då hon snabbt gick runt i det kyliga rummet som nu börjat värmas upp av trolldoms elden. Tygets broderier var gjorda i den tunnaste guld tråd som kunde finnas i hela den västra delen av Cyprinan, skapad av den storslagna smyckessmiderskan Jolice från Espia. De broderade kraft runorna strålade i all sin storslagna glans.

Med snabba steg gick trollkvinnan fram till det lilla bordet och den broderade sidan pallen. Hon flämtade av den tryckande känslan mot sin bröstkorg. Det var inte ofta detta rum användes, när hon skulle lägga ut ’Framtidens Kort’ för de män och kvinnor av ädelbörd, som hennes trogna kundkrets mest bestod av, brukade hon använda en av de många bekväma och uppvärmda salonger som fanns i den värld hon skapat av det hon förtjänat och byggt upp genom årens gång, det var ett annorlunda liv en det hon levt då hon varit en av de många sökande för det Acacentiska hovets nöjen och önskningar av det förtrollade slaget.

Ett snabbt knack mot det bastanta träet och det öppnade en av de många ihåligheter och lönnfickor som fans i de flesta bord tillverkade av träskupltören Giorg Santimana i staden Tiorse. Hon grep tag i den svarta kalla avlånga behållare som visade sig på botten av lönnfacket.

”Thiere, forsete Iknetatem... Arrethea!” Hennes fingrar jobbade snabbt med att blanda de kort hon tagit upp från boxens innanmäte. När hon tillsist slog ner korten för att få den i en rät hög ritade hon ett styrkans och vishetens-runa framför sig.

”Må gudarnas vilja visa sig i det jag gör.” Snabbt arbetade hon fram ett komplicerat mönster med de kort hon valde från högen. Ett keltiskt kors prydde den invecklade cirkels mitt och inuti det lilla korset la hon ner en blänkande svart sten.

Det första kort att vändas upp var ‘Drottningen av Skallar’ tillsammans med ‘Trollkvinnan av Svärdet’. Detta var högst underligt, eftersom ‘Trollkvinnan av Svärdet’ endast kom upp i de förutbestämda öden hon var inblandade i, och i det lägen kortet låg mot ‘Drottningen av Skallar’ visade på att ett stort och blodigt slag närmade sig sin början. Men varför var trollkvinnan uppe, var det meningen att hon skulle skydda händelseförloppet från att förintas? Eller var det upplagt för kortets sanna bemärkelse, att ödelägga?

Snabbt vände hon upp nästa kort, hon behövde vet mer, vem var det ödet hade förutbestämt vara hennes skyddsling. Nästa kort att komma upp var ‘Beskyddare av Rättvisa’ Endast en gång hade hon fått upp det kortet, det var den dagen hon velat se vad som låg framför en gammelkvinnas öde. Men i det fallet hade den gamle kvinnan varit förutbestämd att dö för denna ‘Beskyddare av Rättvisa’.

Hon jobbade vidare med de kort som fortfarande låg uppochnervända. Ju längre hon arbetade med korten, desto mer förbryllad och skräckslagen blev hon. Vid det sista kortet som vänds upp skakade den lilla handen så kraftigt att det lätta kortet kastades bort i mot den stora gobelängen.

När hon såg bilden av det som väntade skrek hon. För där på det lilla kortet fans det enda hon inte förväntat sig att se denna natt då hon gått in i det lilla hemliga rummet bakom hennes sängkammare.

Det som stirrade tillbaka mot henne från den tunna bit tjockt papper var ett friskt eld-glittrande öga och ett tomt, svart hål. Den ena sidan av ansiktet vackert som självaste skönheten själv, men den andra delen, ruttnande kött.

Döden...


Anmäl
2011-01-02 00:10 #1 av: Thiah

Hej!

Vad roligt att du kommit igång med ditt skrivande igen och att du ger oss ett smakprov. Glad

Jag tycker det låter bra men jag tror att du måste gå igenom texten en gång till så att den flyter riktigt bra + att titta igenom stavfel.

Första meningen låter lite konstig enligt mig, här nedan kommer ett förslag på hur den skulle kunna se ut, bara små ändringar från din text.

Natten låg som ett tjockt hölje av ogenomtränglig olja som verkade sippra in i det lilla rummet som låg högt upp över marken.

Fortsätt att skriva och jag hoppas du låter oss läsa mera, jag tycker det är superkul att få läsa sådant här. Skrattande

 

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2011-01-02 00:32 #2 av: Caramelbrownie

Ja, den är lite så där, men hoppas försöka väva den röda tråden riktigt ordentligt och tajt. Glad och det är klart om ni vill så får ni gärna läsa mer, det första kapitlet är nästan klart nu :)

Anmäl
2011-01-02 00:34 #3 av: Thiah

Jag läser jättegärna om du vill visa upp vad du skrivit, och jag tror inte jag är den enda. Glad

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2011-01-02 00:36 #4 av: Caramelbrownie

Haha, ja du. Jag försökte sattsa på att få till lite mystik om vem flickan var och om orakel läsningen har stor betydelse för berättelsen. Min favorit del är den sista när hon får se vilket kort som kommer upp :D

Anmäl
2011-01-02 00:37 #5 av: Thiah

Jag tycker att desto längre man läser desto mer hamnar man inuti berättelsen, jobba lite på början bara. Och jo, du har lyckats med att få ett slut på denna del som gör att man vill läsa vidare. Glad

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2011-01-02 00:40 #6 av: Caramelbrownie

Jag skickar upp några sidor på först kapitlet. det blev visst nästan alla jag skrivit hit tills XD och det är visst 2 747 ord  :D

 

Kapitel 1

I trollkvinnans tjänst


Florenco Tiggargosse var uppe i ottan, som de flesta andra av hans slag. Nu då den stora enorma gyllen-färgade morgonsolen skymtades bortom hamnens höga mastar vandrade Florenco Tiggargosse ner för Sankta Lousias gata intill fattigmanna grändens alla avskyvärda syner och lukter, som för det mesta hölls höljda från noblessen i Acacentis huvudstad Gerosse.
Det var inte ofta man såg en herre eller dam av god börd i närheten av Sankta Lousias gata, eftersom Lousia var helgat åt fattigdomen och en av de många Helgon Florenco själv tillbad i desperata stunder. Så som Sanktus Kroli, helgat åt alla tjuvar.
Huvudstaden var verkligen Kung Gillians stolthet. Med dess höga torn och spiror. Överallt i hela den gigantiska huvudstaden fanns huset Kelrowns vapensköldar och flaggor uppsatta. Vart man än vände blicken såg man det gyllene rytande lejonet mot dess havsblå bakgrund.
De flesta skalder som besjungit stadens skönhet hade använt stycken så som ‘Den vitskimmrande staden i det djupa havets mitt’ och andra ännu mer bedårande meningar. Det var inte helt otippat att de skulle använda ord som ‘vitskimmrande’, för efter den senaste renoveringen av stadens byggnader har koungens förtrollerska och hennes undersåtar förvandlat grå-graniten till den vitaste marmor.

Nu på denna vackra morgon, för det var den verkligen, hade Florenco redan fått en fångst på två penning-pungar och en gyllene tidviskare. Han log ett skadeglatt leende då han strollade ner för gatan mot den vanliga panthållerskan.
Bothilde Panthållerska var en avskyvärd gammal häxa, men ändå, hon gav bra med penningar för smycken och tidviskare, speciellt för sådan med den kvalité han hade snappat åt sig idag. Klapprandet från Kajus små hovar ökade takten då den lille alfen försökte hinna upp sin mästare.
”Vänta! Mässster, ni.. ja...” Pustade den lilla alfen på. Hans ansikte var blått av ansträngning och rösten lät hes då han väste fram den korta meningen.
Det var högst ovanligt att en man i Florencos, ska vi säga ställning, ägde en egen magisk hushållare. Men efter att ha länsat en av de många handelsmännen på en av de lönnkorgar som fanns runt hamnkvarteren hade han med ett gott skratt köpt upp mannens års kassa på den odugliga Kajus. Självklart hade Florenco fuskat vi spelbordet, hur skulle han annars med stoltheten i behåll kunna kalla sig en äkta lurendrejare av högsta klass.
Florenco svängde snabbt in i en av de många gränder där husen såg ut att välla sig ut över de mörka skuggiga utrymmena i mellan dess granne och huset själv. Hans handflata åkte upp till den flottiga och sotiga marmor väggen.
Detta var en av de många delarna av staden där reningarna inte nådde in. Men det var också i dessa orena gränder tjuvar och mördare som han själv kunde hålla till obemärkta i de mörka skrymslen som fanns.
Det var också här Bothilde Penninghållare höll till. Bakom den bruna sotiga dörren Florenco nu var framför fanns det ett enda rum fyllt av de alla de slag av smycken och nödvändigheter man kunde tänka sig. Florenco öppnade dörren och steg in i det väl upplysta utrymmet inan för.
Men ett stön reste sig en enormt stor kvinna upp ur en liten fåtölj som Florenco alltid tänkte skulle fastna över Bothildes enorma bak. Hon fladdrande med de översminkade ögonfransarna och log ett tandlöst leende.
”Men se, är det inte min favorit ponke, Florenco, ge mamma en kram!” Bothilde slog mot med sina små trubbiga armar så att fläsket dallrade och liknade vingar i flykt. Det var ett under i sig att förstå hur hon aldrig stötte till någonting i den lilla affären med dyrbara föremål.
Bothilde var en äldre dam som inte hade åldrats med värdighet. Hennes gigantiska kroppsgydda dallrade av allt överblivet fett. Hennes ansikte var hårt målat med rispuder i flera lager så att alla hennes för små klänningar förlorat sin färg och var vit fläckiga. Ögonen pryddes i dag av en lila ögonskugga, som matchade dagens klänning, som ramlat ner under ögonen och skapade en effekt av att hon var otroligt trött. Hennes läppar var som vanligt rödfärgade.
Florenco steg motvilligt in i den den äldre kvinnans famn och höll på att kvävas av den mängd parfym hon måte ha kastat på sig i morse.
”Kärast Bothilde. Du ser inte ut att vara en dag över fyrt... tretio år!” Florenco harklade sig och  drog sig tillbaka från stanken av svett och parfym.
”Men käraste Bothilde, jag är inte här för umgänge, jag har varor att erbjuda dig vänaste mö.”
”Nå, nå! Inte är jag en mö Florenco! Men vi får se vad du har i fickorna!” Snabbt drog hon åt sig de flottiga fingrarna med de fejkade ädelstens-ringarna. Hon vände sig hastigt och och den lila klänningen virvlades runt.  Bothildes peruk hamnade på sned och det bruna fejkade håret avslöjade en skallig hårbottnen med ett par vita hårtestar lite här och var. Hon rätade nervöst till den alldeles för intensivt färgade peruken.
”Så, åter till affärerna!” Hennes lena honungssöta röst var borta, och i dess ställe var det en kraxande hes röst. Hon trummande ogillande mot glasdiskens kletiga yta. Snabbt drog han upp de två vackra penning-pungarna och tidviskaren.
Alla tre var vackra föremål. Den ena pungen var gjord av rent blått sammet och hade broderier av mjukt lila silkesgarn. Längst ut på snöret som knöt samman påsen fanns det ett litet stycke äkta silver, format som en örnfjäder.
Den andre pungen kom från samma ägare han stulit tidviskaren av. Den lilla pungen var gjort av grönt ylle och hade en fin guldtråd som borderats att likna en jakt scen, guldtråden fanns också kring snöret som band ihop den. Tidviskaren gick i samma anda av jakt som penning-pungen.
Runt den gröna kanten satt varje klockslag utmarkerade. Sakta rörde sig den i en vid vinkel. Innanför satt den lilla gyllene minutviskaren, och innanför den satt sekunderna utmarkerade med små enklar mönster. Den snurrade runt den axel av guld som att i mitten av den lilla bollen som lågt viskade ut klockslaget. Just den här tidviskaren var annorlunda, axeln var utformad som två spetsar. Om man var oförsiktigt med den skulle den enkelt kunna agera som vapen.
Medan Bothilde grymtande inspekterade de små föremålen la Florenco glatt handen mot fickan. Pengarna han fått ut ur påsarna skulle säkerligen räcka till ett ordentligt mål mat under flera kvällar framåt.
Florenco besökte inte Bothlide ofta. Dels för hennes oerhört äckliga stank, men det var någonting med alla de gyllene föremål hon hade i stora högar på hyllor och behållare som stod i mitten av rummet. Han gick saka fram mot en liten leksaks trumslagare med bladguld ingaverat i sina kläder.
Det verkade ofta som om föremålen i Bothildes affär var förhäxade. Kanske var det av Bothilde själv för att förhindra sådana som Florenco, men ibland var det större magi närvarande, som till exempel nu när han studerade trumslagaren.
Det verkade som om den lilla mannen följde hans blick. Vart han än gick i rummet hade han de tomma ögonen i nacken.
”Tror du kan få cirka 20 penning för de två påsarna. Tidsviskaren är däremot... intressant. Jag har haft en förfrågan på den här modellen länge. Vad sägs om 120?” Hon suckade och började med ovillighet räkna upp penningarna ur kassan. Det skramlade till när hon tappade dem och fick börja om sin räkning.
”1.. 120? Är du vid dina sinnens fulla bruk Bothilde?” Florenco flämtade till. För den kostnaden skulle han kunna äta som kungen själv i flera månader. Vem var kunden som ville ha den där så desperat? Och varför köpa den hos Bothilde?
”Ja, 120! Har du något problem med det priset, som sagt. Åtråvärd vara det där.” Hon tryckte ner penningarna i Florencos egna simpla penning-pung och skjutsade ut honom på gatan. Han flög ut genom dörren och ramlade chockad ihop på den hårda stentrottoaren som var våt efter den senaste slaskhinken.
Snabbt reste han på sig och borstade av sig ett par apelsin skal som fastnat på hans lilla bruna kortjacka. Snabbt stoppade han ner penning-pungen i en liten lönnficka som döljde den för världen. Det första, bestämde sig Florenco för, var att köpa ett riktigt ordentlig skrovmål på en hyfsad krog.
Han började sakta smyga sig mot öppningen ut mot den nu livliga gatan. Den timme han varit inne i Bothildes lilla skattkammare hade Sankta Lousia gatan fyllts av gycklare, försäljare och pigor ute på uppdrag. Snabbt vände han sig om och beredde sig för att börja gå mot de finare delarna av staden då Kajus harklade sig.
Kajus hade tyst väntat utanför, som hhan alltid gjorde då hans mästare hade befunnit sig i affärer. Kajus log ett svagt leende mot Florenco.
”Mä.. mäster! Jag undrade bara...” Han kikade bort mot hönsståndet och såg hoppfullt upp mot Florencos uttryckslösa ansikte. Kajus började smått bli nervös då Florenco inte svarade på en lång stund. Han öppnade munnen och började babbla på.
”Förlåt mig mäster om jag vredgat dig, jag menade det inte snälla förlåt!” gnällde han till och tryckte sig mot Florncos ben för att vänta på sin bestraffning.
”Men självklart gammle gosse, vem var det egnetligen som såg den där dyrgripen först min käraste Kajus? Jo du! Du ska få din godbit!” Han vände sig och och gick med snabba steg över den breda gatan och tog tag i Kajus lite håriga hand.
Kajus log ett glatt leende och hans stora hängiga hundöron fladdrade i draget då han skuttade fram på sina små stenbockshovar. Kajus var som vilken Alf som helst. Han hade vattniga enorma ögon och ett par hängiga stora öron. En liten spetisga människonäsa var placerad mitt i hans ansikte och en liten mun satt strax under den.
Kajus ögonbryn var stora och buskiga, men på huvudet saknade han hår som de flesta Alfer. Det som gjorde honom så annorlunda var runan som var bränd in på hans bara bröst. Den visade att han var en av de magiska Alferna som gjorde mindre trick, så som att förvilla en försäljare eller försäljerska medan hans mäster tog några små saker i från deras stånd.
Kajus hoppade glatt upp och ner då Florenco diskuterade priset på en fin vit höna som skulle bli Kajus lilla mumsbit, om han själv fick bestämma. Då de kommit överens om ett pris tog ägaren ner hönan och gav en till Kajus.
Snabbt drog den lilla Alfen av hönan dess huvud och sög ut det blod som rann över i halsen och huvudets blodkärl. Sedan började han sakta plocka hönan på dess fjädrar för att sedan lägga dom en och en på den ormliknande tungan. Till slut svalde han fjädrarna och finssade till. Det sista han gjorde var att äta benen rena från det råa höns köttet. Med en sista rap slängde han i från sig resterna för att sedan krama Florencos smala ben.
”Tack mäster!” Han finnsade igen.
”Låt Kajus ge mäster något!” Han pekade sig över axel och log ett skadeglatt leende. Bakom honom gick en ung flicka med en liten korg över den ena under armen. Hon var en rik medborgare.

Anmäl
2011-01-02 00:48 #7 av: Thiah

Fundera på hur språket flyter och om det kanske blir lite för mycket namn på för kort stund där i början. Men som första skrift låter det bra. Glad (läste snabbt nu för jag börjar bli litr trött.)

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2011-01-02 00:49 #8 av: Caramelbrownie

Jag börjar också bli trött här borta. Ska bara skriva klart den här sidan sen ska jag sova på saken och rätta den i morgon.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.