Finns det fler som har läst den här serien?

Jag har läst dem, för länge sedan. Jag hade svårt för hans attityd. Det dröjde till tredje boken innan jag tyckte de var bra (på den tiden läste jag färdigt, oavsett vad jag tyckte). Numera läser jag inte Donaldson.

Jag läste serien i början på 80-talet och gillade den skarpt då. Det var kul med en hjälte som vägrade tro på att det han gjorde spelade någon roll, för han var övetygad om att det var bara hans egna hjärnspöken. Kul ide. Men lång, fast så mycket mer kommer jag inte ihåg.

Jag håller med er båda två, faktiskt. (Men nu kommer det här bli ett lååångt inlägg om alllt som jag har funderat över genom åren.)

Jag tror att delar av den frustation och irritation man känner när man läser är medveten från författarens sida. Han VILL att läsaren ska känna ungefär samma som Covenant känner. (Vet regissörer som jobbar på liknande vis. Någon form av emotionell manipulation.)

Men en sak som jag stör mig på med dessa böcker är att de förklarar ingående ALLT som händer, upprepar sig, förklarar till förbannelse, etc. Det kan ta 2-3 sidor för författaren att förklara att Covenant har stigit upp, tvättat sig och studerat sitt skägg i en spegel. Textens innehåll återspeglar hur kan känner när han ser sig själv, varför han känner så, vad han kan göra åt det… Men handlingen bromsas hela tiden, och det tycker jag är superirriterande!

En annan sak som frustrerar mig är att alla är så mesiga hela tiden!  De kallar över Covenant till Landet och sen ber de om ursäkt 100 gånger för att de besvärar honom. "Förlåt, hur kunde vi tro att du skulle vilja hjälpa oss, tusen gånger förlåt för att vi ens tänkte tanken att fråga, förlåt, förlåt…" Men hallå?!  Och furstarna snackar om att det är så bråttom, det är krig, vi måste handla NU! Men ingenting händer. De snackar en massa, går och badar, snackar lite till, sjunger, slappar och tar det lugnt, snackar lite till… Jag trodde att det var BRÅTTOM!  Nej, om 20 dagar ska vi sammanstråla där-och-där, för att förhoppningsvis kunna leda fienden in i ett anfall… *sucka*

Varför anställer man en f.d. blind man som inte har någon som helst erfarenhet eller utbildning inom krig, närkamp, stridstekniker etc. som krigsmarsk? Han är dessutom nattblind fortfarande. Fattar inte…

Min upplaga är tryckt 1995 och innebhåller MÅNGA felstavningar, ihopblandade ord, ihopblandade begrepp, etc. Det är väldigt störande att en och samma karaktär ibland heter nåt på K och ibland på G. Hur ska de ha det? Korrläste man inte på det förlaget?

Och varför kallas de kvinnliga ledarna för Furstar? Furstinna heter det på ren svenska, Princess på engelska. Vet inte om det är ett sakfel från den svenska översättaren, eller om författaren helt enkelt vill att även kvinnorna ska kallas Furste/Prince, av någon outgrundlig anledning.

Men för all del, läs böckerna! De är inte så hemska som det låter på det här inlägget!

Jag håller på att läsa den andra boken, fast på engelska.

Måste säga att det kliar lite i fingrarna för att få läsa serien, speciellt efter Ahnnas utlägg

#5 Skulle jag också vilja, om jag hade böckerna på engelska. Tycker att man förlorar mycket om man läser en översatt version, originalen brukar vara mycket bättre.

#6 Tihi, det hade inte motsatt effekt då?

#7 Ne, för nu måste jag ju se om det stämmer eller inte. Jag och "irriterande" böcker går inte ihop men nu är jag allt bra nyfiken^^

Jag tappade lusten nästan direkt efter våldtäcktsepisoden i början. Kände inte för att läsa vidare på något där huvudpersonen är ett ärkekräk.

#9 Haha, men det är ju hela poängen! Han våldtog henne för att han dels inte trodde att det var en verklig värld och dels för att han varit impotent hur länge som helst.

Om beteendet finns där, så kvittar det om man inte tror det är verklighet eller inte. Vissa saker finns det inga ursäkter för.

#11 Då läser du inte böcker där det förekommer mord, incest, barnarov och stöld heller då? Vad gör du om du läst en hel bok och sista kapitlet handlar om nåt oförlåtligt, slutar du läsa då?

Det är väl kanske inte det som det handlar om. Det handlar om att jag inte gillar att läsa en bok där huvudpersonen är ett kräk. Gillar inte filmer eller böcker där huvudpersonerna är mördare eller sadister heller. Har inget emot böcker innehållande våld. Men det är skillnad om våldet utförs p.g.a. tvång eller p.g.a. lust.

Håller med #13. Så tråkigt att läsa om man inte känner sympati med huvudpersonen.

Nej, men man känner stor sympati för de stackare han ska hjälpa, som försöker övertyga honom om att det är verkligt. han tror ju själv att han har hjärnspöken, att de inte existerar.

Precis som #15 säger, det är inte bara huvudpersonen som är nyckelperson i böckerna. Och han ÄR inte de facto ett kräk, han är bara bitter och förbannad i första boken, och olika omständigheter leder till att han förgriper sig på en ung kvinna, som trots allt inte blir ett offer. Hon är väl den enda som inte tycker att det var så hemskt, medan huvudpersonen själv och alla runtomkring tycker att det är vidrigt. Det går ju så småningom upp för Covenant att det inte är en drömvärld och att det han gör och säger faktiskt har konsekvenser.

Men för all del, jag tänker inte tvinga nån att läsa!

Jag har nyligen läst om dessa, och har nu gått över till andra serien, andra delen. Vi har de två första krönikorna på svenska hemma, och det första jag vill säga är att den andra krönikan är översatt av en annan person, med BETYDLIGT bättre svenska. Det var många knepiga ord och fraser i den första krönikan (för att inte nämna alla stavfel m.m.) som bara störde och gjorde oreda. Sedan tror jag att Donaldson själv också har lärt sig av sin första serie och nu skriver med bättre flyt.

Jag lade också ifrån mig serien första gången jag läste den. Covenant hann inte ens komma till Landet innan jag kände avsmak för denne spetälske med så stort självförakt att det var tungt att läsa orden. Jag tog upp boken ett par år senare, efter uppmuntrande ord om att det blir bättre. Och det blev det.

En så stor antihjälte som Covenant har jag inte hittat på många andra ställen. Men det som är speciellt med Donaldsons böcker, som får mig att läsa dem igen, är att de besitter så stora gråskalor, och har en ångest som är uppfräshande i fantasyvärlden. Där snackar vi verkligen om en "hjälte" som utvecklas från botten av en gyttjepöl, till någon man kan vara stolt över. Det är alltid förlösande att se dem gå över gränsen och bli den man hoppades på att de var hela tiden.

Men det är en lång väg dit. Jag rekommenderar därför att man fortsätter med den andra krönikan, även om man höll på att spy av den första :).

#17 Instämmer, det var väldigt mycket knasiga ord i de första böckerna. Jag har alltid haft svårt att tro att Donaldson verkligen skrivit dem så krångligt, för det är på gränsen till outhärdligt ibland. Som du säger, det blir inget flyt och ingen melodi i texten.

Covenant hatar sig själv och självklart kan det vara störande att läsa som såna karaktärer, men allt han gör och säger har ju betydelse för historiens fortsättning. Så det är bara att traggla sig igenom texten, blunda för stavfelen och allt det andra som är störande, och försöka njuta av berättelsen istället.

#7 Vill du köpa böckerna men inte vet vart dem finns så kan du gå in på adlibris. Där har dem de engelska böckerna.

Jag kan hålla med om att det blir mycket upprepning, men annars tycker jag böckerna är väldigt bra. Man ser inte ofta en huvudperson i en bok som har spetälska.

Jag har precis läst ut andra boken, och har börjat på tredje. Och det som gjort mig mest konfunderad/fundersam(eller vad man ska säga) är att efter en väldigt lång tid utan mardrömmar så hade jag en för några dagar sen. Där en replik från andra boken var med. Enda skillnaden var att det utspelade sig i nutid och att jag kunde se.

(Och jag vill tilläga en sak om artikeln, serien innehåller 7-8 böcker, tror 7(iförsig läser jag engelska versionen, men åndå))

Böckerna finns även på www.fantasybok.se

#19 Jag har hört från en osäker källa att det har kommit "nya" böcker om Covenant sedan de första 6 skrevs. Men jag har inte fått det bekräftat någonstansifrån. Vet du?

#21 Tror i alla fall att det finns åtta böcker(vet att det finns sju) nu sedan jag kollade på adlibris. Dem två sista ingår i The Last Chronicles of Thomas Covenant, och heter på engelska Fatal Revenant och the Runes of the Earth. Runes of the Earth är jag dock inte helt säker på. Fast jag är inte säker på i vilken ordningen dem kommer.

#22 Mmmkay. Vet du vilka år de är skrivna? De första 6 böckerna kom ju innan 1991, tror jag.

Jag googlade lite, och hittade att det ska bli fyra böcker i The last Chronicles of Thomas Covenant; två har kommit ut (The Runes of the Earth, 2004, och Fatal Revenant, 2007), två kommer 2010 och 2013 (Against All Things Ending, samt The Last Dark)

Kanske ska läsa dem i alla fall. Jag brukar ha bestämt mig för att jag inte gillar Donaldson - men det är känslan i böckerna jag har svårt för; han skriver bra.

#24 Cool! Visste inte att han fortfarande var aktiv författare, han skrev ju den första boken på 70-talet!

#25 Jag läste nog den första trilogin på 70-talet; det var på den tiden jag orkade läsa en hel trilogi för att upptäcka först i tredje boken att jag tyckte den var bra. Idag lägger jag ner en bok om jag inte blivit fängslad efter 100 sidor… Å andra sidan fanns det inte lika mycket fantasy på den tiden som idag.

Visste inte heller att han fortfarande skrev; Google är bra till mycket.

#26 I mina böcker står det att den första trilogin kom ut på svenska 1983-1985. Men det kanske inte var första upplagan…?

#27 Jag läste dem nog på engelska…var det ont om fantasy, var det ännu mer ont om fantasy på svenska.

#28 Misstänkte att det nog var så, att du läste dem på engelska.

Nuförtiden finns det ju mycket fantasy, men jag tycker att det är ganska ont om bra fantasy…

#29 Åtminstone är det svårt att hitta den bland mängden ointressant fantasy

#30 Precis! Den som är bra drunknar i mängden…

#30 Vad ska vi göra? Starta en tråd med boktips som heter "Vi som inte gillar Eddings"? Eller nåt ditåt. Vi kan ju inte gärna kalla den "Bra fantasy".

#32 Kanske blir lite väl kaxigt att kalla tråden för "bra fantasy och där hör inte Eddings hemma", typ.  Allt är ju relativt, det finns ju miljoner människor som avgudar Eddings böcker, trots allt.

*sitter och skrattar*
De verkar vara 2 läger. De som avgudar Eddings & de som knappt skulle ta i en Eddingsbok med tång *flinar*
Men ni får nog starta en egen tråd iaf, så att ni inte tar över Covenantartikeln totalt!!

# 33 Nej, det var det jag menade…"alla som gillar dålig fantasy räcker upp en hand!" - så kan man förstås inte säga, eftersom smaken är olika. Men ska man lyssna till någons rekommendationer måste man ju veta om personen gillar Eddings. Typ.

#34 Jag är någonstans mittemellan. Jag kan läsa Eddings, men är inte överväldigad.

#35 Hihi!  Man måste ju veta folks referensramar om man ska kunna ta deras boktips på allvar.

Startar en egen tråd…

Spoiler alert! Läs inte detta om ni inte vill veta detaljer kring böckernas handling!

Har funderat över en grej angående Covenant och Landet… Ni som har läst böckerna får gärna förklara!

Jag håller på att läsa ut tredje boken i första trilogin "på nytt" och slås av hur ofta Covenant beskyller sig själv för allt som har hänt i Landet. Allt är hans fel, alla som har dött och alla som har blivit mentalt störda och alla som fallit i Nids grepp. Det är hans fel. (Och alla andra verkar hålla med och skyller också på Covenant.) Men…

På vilket sätt är det hans fel? Jag får inte ihop det, och det fick jag inte förra gången jag läste heller. Ena stunden så är han älskad av alla, han är urfurste och vitguldets bärare, men sen vänder sig alla emot honom. Okej, han våldtog en tjej i första boken, ja. Men på vilket sätt är det hans fel att Elena dör, t.ex.? Hon gjorde ju vad hon gjorde helt på eget bevåg. (Eller hur?) Och på vilket sätt är det hans fel att Lena är "lite skum i huvudet" och att Trell och Atiaran var olyckliga resten av sina liv? På vilket sätt är det hans fel att Pietten fick frispel och att Triock blev härjare?

Det är massor som jag inte får ihop och för mig stämmer det inte att det är Covenant som bär skulden för allt. Men han själv verkar tycka det och alla andra också. Vad har jag missat?

Om jag kommer ihåg rätt, det är länge sen jag läste böckerna. Så är det så att han tror att världen är hans tankar, halucinatiner, därför har han "skapat" människorna och vad de råkat ut för och därmed tror han att det är hans fel.

Men det är som jag kommer ihåg det. Så om det stämmer vet jag inte.

#38 Ja, det är helt sant, han tror att det är hans drömmar. Men samtidigt så erkänner han ju för sig själv vid flera tillfällen att han tvivlar på om det verkligen är så, eller om Landet kanske är på riktigt i alla fall.

För om det bara är hans drömmar och fantasier så spelar det väl ingen roll att folk dör och är olyckliga? De finns ju inte!

Åh…vad kul att stöta på de här böckerna igen. Var flera år sedan jag läste dem. Jag läste den 2:a serien först och gillade den skarpt, drömmer fortfarande om "Nom". De första tre böckerna tycker jag inte lika mycket om, men det kanske var för att jag läste dem i "fel" ordning.

Ahnnaa: Glöm inte bort problematiken med spetälskan. Covenant är rädd att förlora kontrollen (hans överlevnad som lepasjuk bygger på strikt självdiciplin), samtidigt som Landet får honom att leva och känna igen.

Han både älskar och hatar landet, oavsett om det är verkligt eller ej. Det hotar hans liv samtdigt som det får honom att vara mänsklig igen.

#41 Nej, jag vet. Men i tredje boken blir han ju inte befriad från lepran, ändå fortsätter hans tvivel.

#42: Umm, det var ett tag sedan jag läste böckerna. Är det inte i andra krönikan hans lepra inte botas när han hamnar i landet?

Hur som helst vet jag inte om det har så mycket betydelse. Landet är, oavsett om han är leprasjuk där också, en distraktion. Inte minst efter att han har utvecklat ett starkt känslomässigt band till det.

Andra krönikan är f.ö. mycket mer komplex iom att han får med sig Avery Linden (visst heter hon så?).